|
|
Nytt om runer 14 (1999), 19-25
Nyfynd och nyregistrering 1998
Under 1998 har Runverket registrerat och undersökt fyra runfynd:
ett runstensfragment från Ulva kvarn, Gamla Uppsala socken och två
fragment av en runsten från kvarteret Tryckaren 10 i Sigtuna, Uppland,
ett blybleck med en latinsk runinskrift från Kävlinge socken i
Skåne och en s.k. paxtavla av valrosstand från Lönsås
kyrka i Östergötland med en kort inskrift på latin inskuren med
latinska bokstäver och runor.
RUNSTENSFRAGMENT FRÅN ULVA
KVARN
Hösten 1998 undersökte Runverket det i
Nytt om runer 12 (1997),
26-27, omtalade runstensfragmentet. Det påträffades 1995 i Gamla
Uppsala socken i Uppland vid Ulva kvarn. Fragmentet har legat i en stenarm i
Fyrisån som hört till en rännkonstruktion till Ulva numera
rivna såg.
Fragmentet är av mörkgrå granit. Det parti
som legat under vattnet är gulaktigt. Fragmentet mäter 95 × 50
cm och har en tjocklek på 45 cm. En av fragmentets kanter, den vid
rundjurets nos, är ursprunglig, övriga kanter är brottytor.
På ristningsytan finns ornamentik i form av ett drakhuvud som biter
över ett stycke av ett inskriftsband samt några runor. Runornas
höjd är 6-10 cm. Inskriften lyder:
--iun·t--
--iks--.
Runföljden iun står i rundjurets hals med
läsriktning mot huvudet, iks står med baserna utåt och
runan t med basen inåt i det inskriftsband som rundjuret biter
över. Före t finns ett skiljetecken i form av ett litet
snedställt streck och i brottkanten efter runan finns möjligen rester
av en huvudstav. Runan s i runföljden iks kunde
möjligen också uppfattas som en i-runa. Inskriften är
alltför lösryckt för att tillåta någon tolkning.
Brottstycket har inte ingått i någon nu saknad eller endast
fragmentariskt bevarad runsten i Gamla Uppsala socken eller den
angränsande socknen Bälinge. Det är nu placerat strax intill
bron invid Ulva kvarn och har fornlämningsnummer 543 i Uppsala
stadsområde.
RUNSTENSFRAGMENT FRÅN
SIGTUNA
De två fragmenten från kvarteret Tryckaren 10 i Sigtuna,
Uppland, påträffades i november 1998 som underlag för en
kakelugn i en byggnad uppförd före 1823 i hörnet av
Långgränd och Tvärgränd. Fragmenten är av finkornig
mörkröd sandsten. Det ena fragmentet har rester av ornamentik samt
ett inskriftsband med fyra runor (eir?), på det andra fragmentet
finns rester av ornamentik och av ett inskriftsband med åtta runor,
vilkas nedre hälfter gått förlorade, varför endast en
f- och en r-runa kunde teckenbestämmas. I maj 1999
anmäldes det till Runverket att ytterligare tre fragment av runstenen hade
påträffats på samma plats. Ristningsytorna var delvis
täckta med cementlager, som satt så hårt att tunna skikt av de
runristade ytorna på fragmenten hade släppt från sina
underlag, då fragmenten togs loss. Ristningsytorna kommer att
frigöras från sina cementlager för en runologisk
undersökning. Inskriften på de fem fragmenten presenteras i
Nytt om
runer 15 (2000; publ. 2001), 36-37.
BLYBLECK FRÅN KÄVLINGE SOCKEN I
SKÅNE
I juni 1998 fick Runverket genom Institutionen för
arkeologi i Lund kännedom om ett blybeck från Kävlinge socken i
Skåne med en lång runinskrift på bleckets ena sida och en
bildframställning på den andra sidan. Blyblecket hade
påträffats 1992 som lösfynd på fastigheten Kävlinge
34:21 i närheten av det nuvarande AMU-centret i Kävlinge
samhälle. Blecket hittades i en jordhög och blev liggande i en
privatsamling under några år, innan det uppmärksammades av
Christer Gilhorn i Malmö och kom i hans ägo.
Blyblecket har
närmast kvadratisk form och är 70 mm brett och 86 mm högt;
tjockleken är 1,5 mm. Vissa partier av bleckets ristningsytor har
vittringsskador och skador som orsakats av en vikning av blecket, vilken inte
varit avsiktlig, och av tryck i bleckets kanter. Bleckets fyra hörn
är mjukt rundade.
Bleckets ena sida bär en framställning av
Majestas Domini inskuren med ett vasst eggverktyg. På grund av
vittringsskador är bilden nu delvis ofullständig. Omgiven av en
bandformad mandelgloria sitter Kristus allhärskaren på en bänk
på en kudde, vilken bundits ihop med band i vardera ändan. Han
håller högra armen uppsträckt med tre räta fingrar.
På sin vänstra sida har han den med ädelstenar smyckade livets
bok. I vardera hörnet på blecket har en stjärna varit inskuren.
Ingen är nu helt bevarad.
Bleckets andra sida bär en runinskrift
på totalt 483 runor fördelade på 19 rader. Runornas höjd
är 3-5 mm. Raderna skiljs åt av tunna vågräta linjer.
Runorna är något djupare och bredare skurna än ramlinjerna.
På de vittringsskadade partierna och kantskadade delarna av inskriftsytan
är de svåra att tyda. De mestadels väl bevarade graderna
underlättar läsningen av inskriften. Linjerna har liksom runorna och
bilden av Majestas Domini skurits in med spetsen av ett vasst eggverktyg, av de
punktformade stingningarna av vissa runor att döma en kniv.
Inskriften
lyder (med ordindelningen något regulerad och radernas nummer inom
parentes):
(1) + pax paters æ^þ filii cristi cruci (2)
fixsi æ^þ spisus sancti sit p super (3) omnes a^bitantes
æ^þ manentes in oc lo^co (4) æ^þ defensio crucis
crucis crist^us + (5) contra omnis aduersiones inmundi spi (6)
srisusin?o^s toio?i + amen b?n (7) diccat nos desus tesus noster
bene (8) dictat nos desus æ^þ meduent eum om (9) nes
fines tre + t + domine deus pa (10) ter omnipo?ns famulos tuos
æ^þ fa (11) musas tue mages-- ?purgectos (12) per
unicm filium tum in uirtute spi (13) ris^us sancti binedic
æ^þ protege ut (14) ab omnsstescuriiin tua iugiter (15)
laudi letentur amen + benidc (16) cio æ^þ defeisio patris
æ^þ filii æ^þ spi (17) ritusancti dicenda
æ^þ super anc (18) curiam æ^þ omnis abitantes in
ea + (19) a m e n +
+ Pax Patris et Filii Christi cruci/fixi
et Spiritus sancti sit p(erpetuo?) super / omnes habitantes et manentes in hoc
loco / et defensio crucis Christi (?) Christus / contra omnes adversiones
immundi spi/ritus iniusti (?) … + Amen. Bene/dicat nos Deus, Deus noster.
Bene/dicat nos Deus et metuant eum om/nes fines terrae. + T(e igitur [eller
reminiscens av kanonsymbol?]) + Domine Deus, Pa/ter omnipotens famulos tuos
et fa/mulas tuae Maiestatis (?) … purgatos (?) / per unicum filium tuum in
virtute Spi/ritus sancti benedic et protege ut / ab omnibus (?) … securi
in tua iugiter / laude laetentur. Amen. + Benedic/tio et defensio Patris et
Filii et Spi/ritus sancti dicenda et super hanc / curiam et omnes habitantes in
ea. + / Amen. +
Eftersom inskriften på flera ställen är
språkligt bristfällig eller inskriftsytan så vittringsskadad
att runorna inte kan läsas med säkerhet, det gäller framför
allt raderna 4, 6, 11 och 14, får den översättning som här
ges ses som tentativ: "Faderns och Sonens, den korsfäste Kristus', och den
Helige Andes frid må ständigt (?) vara över alla som bebo och
vistas på denna plats och Kristus' kors beskydd. Kristus + mot den
orättfärdige (?) Djävulens alla fientliga krafter … + Amen.
Må Gud välsigna oss, vår Gud. Må Gud välsigna oss
och alla på jordens områden må frukta honom. + D(ig
alltså ...?), + Herre Gud, allsmäktige Fader, dina tjänare och
din Höghets (?) tjänarinnor ... renade från synder (?) genom
din ende Son i kraft av den Heliga Ande, välsigna och beskydda [dem] att
de trygga i din ... från allt (?) … ständigt i lovpris må
glädjas! Amen + Faderns och Sonens och den Heliga Andes välsignelse
och skydd må utsägas över denna gård och alla som bor
på den. + Amen. +"
Texten kan karaktäriseras som hörande
till den huvudgrupp av de så kallade sakramentalierna som under
medeltiden benämndes benedictiones. De två andra
huvudgrupperna var exorcismer och konsekrationer. Sakramentalierna avsåg
sakramentala handlingar instiftade av kyrkan. Några helt klara
gränser mellan t.ex. välsignelser och besvärjelser
förelåg inte i praktiken, utan de kunde vara förenade i en
sakramental handling med dubbel innebörd.
Kävlingebleckets
inskrift är ett exempel på en välsignelse av en gård
(benedictio mansionis). Den innehåller både välsignande
och fördrivande moment och därtill ett citat av en vers ur Psaltaren
(Ps 66) i raderna 6-9 (om den liturgiska användningen av denna vers se C.
Marbach, Carmina Scripturarum (1907), "Psalmus 66", s. 150). Inskriften
avslöjar att den som skurit runinskriften har varit väl bekant med
kyrkans manualetradition. Mängden citatfel och stavningsfel i inskriften
visar att det inte rör sig om någon ordagrann återgivning av
en text ur något manuale, men återspeglingar av skriften i en
handskrift anas t.ex. i tillskapandet av ett runtecken för den latinska
bokstaven x och bindeordet et, i skrivningen inmundi, som
inte sällan uppträder i handskrifterna, vidare i inskriftens
små kors, som kan gå tillbaka på de kors som anger att
korstecken skall utföras i den kyrkliga ritualen. Den av två kors
omgivna runan t på rad 9 kan återge kanontecknet T i en
handskrift eller vara en förkortning för de böneinledande orden
Te igitur. Av lexikografiskt intresse är t.ex. användningen av
adversio i stället för ett väntat adversitas,
immundus spiritus (jfr denna benämning på djävulen i
exorcismer i A. Blaise, Le Vocabulaire latine (1966), artikeln "Le
démon" och "L'ennimi", § 323 och 327) och curia för
'gård/huvudgård', äldst belagt i Sverige 1133. Runografiskt
intressant är återgivandet av den latinska bokstaven x och av
latinets kopula et. För ett muntligt moment i
förhållandet mellan källtext och måltext talar
osäkerheten i vokalismen (t.ex. skrivningen letentur) och att
initialt h inte återges (abitantes, oc), kanske
också skrivningen paters för ett väntat
patris.
Eftersom fyndomständigheterna för blyblecket inte
ger någon arkeologisk kontext är en mer precis datering på
arkeologisk grund inte möjlig. En mer exakt datering utifrån
runformerna är inte heller möjlig att göra. Kanske talar
användningen av Majestas Domini-motivet för en datering till
1200-talet eller tidigare. Motivet uppträder redan på 1100-talet och
under 1200-talet i absidmålningar (i grannkyrkan Lackalänga finns
sålunda en Majestas-målning från 1200-talet) och i
gotländska glasmålningar på 1200-talet.
PAXTAVLA FRÅN LÖNSÅS KYRKA,
ÖSTERGÖTLAND
I samband med schaktningsarbete utanför
södra kyrkmuren till Lönsås kyrka i Östergötland
påträffades i juni 1998 en s.k. paxtavla eller kysstavla med en
inskrift med latinska bokstäver och med runor. Den ingår nu i
samlingarna i Östergötlands länsmuseum i Linköping. Tavlan
låg på ett djup av 1,20 m under marknivå. Någon direkt
koppling till någon grav eller annan konstruktion fanns inte, men i
närheten av tavlan fanns en mängd omrörda skelettdelar
från i fråga om tidpunkt obestämbara begravningar. När
och hur paxtavlan hamnat i kyrkogårdsjorden kan inte avgöras. Den
kan ha kasserats när den till följd av reformationen inte längre
hade någon rituell funktion. Det kan också tänkas att den
följt med ned i jorden vid en begravning under medeltiden.
Paxtavlan
utgörs av en rektangulär tavla av valrosstand som nedtill är
försedd med en handtagsliknande förlängning. Själva tavlan
är 10,7 cm lång och 6,2 cm bredd, största tjocklek är 1,4
cm. En framställning av den korsfäste Jesus omgiven av hans moder
Maria på hans högra sida och av lärjungen Johannes på
hans vänstra sida är utskuren i relief ur tavlan. Från den
övre avslutningen av korset pekar en välsignande Gudshand
ned.
Ovanför korsarmarna, på vardera sidan av korsstammen, finns
en inskrift på latin inskuren inom ett ramverk. Inskriften ovanför
korsarmen till vänster är avfattad med latinska bokstäver, den
ovanför den till höger med runor:
IES9 NA / ZAREN9 / /
reXiude / orum
Inskriften har sin bakgrund i
Johannesevangeliet 19:19-22. Där skildras hur Pilatus lät göra
en överskrift på korset med texten "Jesus från Nasaret,
judarnas konung", avfattad på hebreiska, latin och grekiska. Det kan
noteras att den latinska överskriften på korset har återgivits
i sin helhet på korsfästningsscenen på paxtavlan. Unikt
är att texten har disponerats så att den avdelats och placerats i
skriftramar på vardera sidan av korsstammen med första hälften
av inskriften till vänster avfattad med majuskler och
förkortningstecken för -us och den andra hälften till
höger avfattad med runor och att texten läses med början i nedre
ramen på vardera sidan. Bokstavstecknen är skickligt inskurna och
avslöjar god förtrogenhet med latinsk skrift. Linjebredden är
beroende på om den inskurna skåran är rak eller
bågformad och inskuren så att skåran fått en trekantig
profil (kilsnitt). Tvärstrecken i de enskilda bokstäverna har
utformats så att de bildar en markant avslutning av bokstaven.
Förkortningstecknet för -us efterliknar det motsvarande
tecknet i handskrifterna.
Inskriften med runor ger ett något
valhänt intryck genom att bistavarna i runorna r och m
fått en disproportionerlig form eller placering. Runornas ringa storlek
(höjden är 3-5 mm) är säkerligen förklaringen till att
t.ex. bistavarna i runan m ansatts så lågt ner på
huvudstaven, varigenom läsaren lättare kan uppfatta runans
teckenvärde. Att den som gjort inskriften inför valet att
återge den latinska bokstaven x i runtexten inte har valt ett
tecken som bygger på en runografisk princip utan använder den
latinska bokstaven antyder att han har varit mer förtrogen med latinsk
bokstavstext än med runskrift. Konsthistoriskt kan paxtavlan rent
stilistiskt närmast dateras till 1200-talets andra hälft, men med
tanke på bruket av paxtavlor i ett europeiskt perspektiv ligger det
enligt Göran Tegnér vid Statens historiska museum i Stockholm
närmast till hands att paxtavlan från Lönsås har
tillverkats i Sverige i början av 1300-talet. Några
invändningar av epigrafiska skäl gentemot en sådan datering
finns inte. För en mer ingående beskrivning av nyfyndet jämte
till ämnet hörande litteratur hänvisas till artikeln "En
medeltida paxtavla från Lönsås kyrka", Fornvännen
94 (1999), 169-77, av H. Gustavson, M. Skoglund Ohlsén och G.
Tegnér.
Helmer Gustavson
Runverket, Riksantikvarieämbetet i Stockholm
Go to the presentation in English,
"Work/Activities at the Department of Runes, Stockholm (1998) - English
Summary".
Go or return to the main page for Nytt om
runer.
|
