Nytt om runer

Verksamheten vid Runverket i Stockholm

Nyfynd och nyregistreringar 1997

Runverket vid Riksantikvarieämbetet har 1997 registrerat och undersökt elva runfynd: en stenyxa med runor i Lunds Universitets Historiska Museum, funnen i Svenstorp, Stora Köpinge socken, Skåne, och registrerad 1934, vidare en runsten från Färlövs samhälle, Skåne, en runsten från Kolunda gård, Stenkvista socken, Södermanland, ett runstensfragment från Lilla Bjurstorp, Stora Malms socken, Södermanland, två fragment av två olika runstenar från Ekerö kyrka, Uppland, två revben med runinskrift från kvarteret Professorn 4 i Sigtuna, ett fragment av en runsten från Skogs-Tibble kyrka, Uppland, ett runstensfragment från Spånga kyrka, Uppland, och ett revben med runinskrift från kvarteret Kransen i Uppsala.

I samband med andra förrättningar undersökte Runverket 1997 en STENYXA med runor och figurframställning från SVENSTORP, Stora Köpinge sn, SKÅNE. Yxan tillhör nu Lunds Universitets Historiska Museum (Svaneholms samlingar), där den registrerades 1934 (inv.nr 27 727). Yxan är av grönsten, längd 110 mm, bredd 53 mm, tjocklek 20 mm. På den ena smalsidan finns sex runtecken 8-16 mm höga, aikuis, samt omedelbart till höger om runorna en figurframställning som möjligen föreställer en båt. Runorna är djupa och välbevarade. Runformerna är av den typ som man möter i inskrifter med det 16-typiga vikingatida runalfabetet men är i sig inte daterande. Runföljden ger inte någon omedelbar språklig mening, men kan vara betydelsebärande. Möjligen kan det röra sig om ett personnamn med genitivändelsen s, som markerar ägaren av yxan. Ifråga om föremål av detta slag med runinskrifter, se Thorgunn Snædal i "Runfynd 1987", Fornvännen 83 (1988), 243-249 och där anförd litteratur.

I oktober 1997 påträffades en RUNSTEN i samhället FÄRLÖV i SKÅNE. Fyndet gjordes i samband med planteringen av en ny allé vid landsvägen till Kristianstad omkring 300 meter söder om Färlövs kyrka. Runstenen var mycket illa medfaren och togs därför in för restaurering. Den står nu rest i anslutning till fyndplatsen, som också är den ursprungliga platsen för runstenen. Stenen har varit rest i kanten av ett stort gravfält, som undersöktes 1996 och 1997. Då påträffades bl.a. flera gravar med brända ben av människor och djur och två större skeppssättningar, vilka daterats till tiden 700-800 resp. 800-900. Bland de äldsta gravarna (200-talet) fanns en vapengrav med resterna av två män och deras vapen lagda i en bronskittel. Stenen är av gnejs och är 284 cm lång, 95 cm bred och 54 cm tjock. Inskriften är inhuggen i en naturlig fåra längs med och nära stenens vänstra kant och läses nedifrån och upp. Den är inte försedd med ramlinjer och det är möjligt att fåran använts som ram för inskriften. Inskriften börjar drygt 130 cm från stenens nederkant och sluter omkring 45 cm från toppen. Själva inskriften är 107 cm lång och består av 19 runor eller rester av runor. Den är så illa skadad att endast tio runor kan bestämmas till sin karaktär. Tecknens höjd varierar mellan 5,5 och 10 cm. Inskriften börjar med en 4,5 cm långt streck, som kan vara en rest av en runa. Därefter följer ett vittrat parti där rester av tre runor skönjes. Runa 5 kan vara en i-runa, huvudstaven i det närmaste fullständigt bevarad; inga spår av bistavar finns. Basen av runa 6 är bortvittrad. En bistav utgår i en båge snett nedåt höger från toppen av huvudstaven. Runan har troligen varit u, men det kan inte uteslutas att bistaven svängt in mot huvudstaven. I så fall har runan varit þ med stor "påse". Av runa 7 återstår rester av en huvudstav, inga spår av någon bistav. Runa 8 u är säker, likaså 9 i, 10 och 11 A. Därefter finns otydliga rester av tre runor. Runa 15 A och 16 r är säkra. Av runa 17 återstår övre och nedre delen av en huvudstav, dess mitt är skadad av vittring. Om där finns rester av någon bistav kan inte avgöras. Runa 18 r och 19 m är grunda men säkra. Efter runa 19 finns det inga spår av ytterligare ristning.
Färlöv-stenen ligger utanför området med jämförbara steninskrifter ("Blekinge-gruppen"). Det kan dock noteras att man vid arkeologiska utgrävningar 1965 påträffade en runsten i Elleköpings kyrka, Åhus - dvs ca 15 km sydöst om Färlöv - av samma monumentala karaktär som Färlöv-stenen men med en blandning av sådana kortkvist- och långkvistrunor, som snarast hör hemma i 900-talet. Runorna på Färlöv-stenen är dock av en annan karaktär och inskriftens utformning och dess placering längs kanten av ristningssidan talar snarast för att den hör till den grupp av steninskrifter som brukar föras till övergångsperioden mellan inskrifterna med de äldre och de yngre runorna. I fyndrapporten har Thorgunn Snædal jämfört den närmast med DR 356 vid Sölvesborgs kyrka drygt 30 km öster om Färlöv. I DR 356 används äldre runformer för m och w och runan för a (A), och inskriften har av Moltke daterats till ca 750-800. Troligen står A-runorna på Färlövstenen också för a, även om det inte kan fastställas med full säkerhet, eftersom skadorna inte medger någon säker tolkning av inskriften. Eftersom man inte tycks ha använt någon av de äldre runorna i Färlövinskriften är den möjligen något yngre än Sölvesborgsstenens inskrift. Enligt Snædal hör den snarast till 800-talet.

I april 1997 påträffades en RUNSTEN i en stentipp på KOLUNDA i Stenkvista socken strax söder om Eskilstuna, SÖDERMANLAND. Stenen hade legat i grunden till en ladugård på Kolunda och hade forslats till tippen i samband med att ladugården revs. Om så är möjligt kommer nyfyndet att placeras invid de två andra Kolundastenarna, Sö 112-113, vid landsvägen nära infarten till Kolunda. Materialet i stenen är kristallin gnejsgranit med mycket skrovlig yta, som egentligen inte är lämpad för runristning. Stenens längd är 151 cm, bredd 76 cm; den runristade kantens tjocklek 24 cm med runhöjd 12 cm. Inskriften består av drygt 25 runor i ett inskriftsband som börjar i mitthöjd invid stenens vänstra kant. Bandet med inskriften löper fram till kanten och viker över den och fortsätter på vänstra smalsidan där inskriftsbandet avslutas med ett ormhuvud. Ristningens egenartade utformning beror på det mycket begränsade ristningsutrymme som stenen erbjudit. Inskriften lyder: :kuþ:hinlbi:ant:hiRa:auk:kus:muþiR:, dvs "Gud och Guds moder hjälpe Geres (?) ande". Läsningen av runorna är säker. Runan 6 har felaktig ristats som n i stället för a (hialpi). Sådant förväxlingsfel är inte ovanligt i steninskrifterna och kan förklaras av att ristaren bytt arbetsställning då inskriften höggs in. Av runa 12 t återstår huvudstaven och svaga rester av en vänster t-bistav. Inskriftens formulering är ganska unik. Vi får varken med namns nämnande reda på vem som har svarat för minnesmärket eller information om den personliga relationen. Vi är inte ens säkra på den dödes namn. Runföljden hiRa ger nämligen olika tolkningsmöjligheter. Formellt skulle ett runsvenskt mansnamn Heri ligga närmast till. Det finns dock inte belagt i de svenska runinskrifterna, inte heller i det fornsvenska namnmaterialet. Det är också svårt att formellt anknyta runföljden till mansnamnet runsvenskt Hæra. Mer tilltalande är att se det som skrivning för namnet GæiRi, jfr Ög 229 haiRa (ack).

I oktober 1997 påträffades ett RUNSTENSFRAGMENT i trädgården på LILLA BJURSTORP i Stora Malms sn, SÖDERMANLAND. Det finns nu vid socknens hembygdsgård vid Stora Djulö. Fragmentet har utgjort vänstra delen av runstenens topp och runorna är ristade i ett inskriftsband längs fragmentets kant. Materialet är av grå granit med röda inslag. Fragmentets storlek är 65 × 80 cm, tjocklek 23 cm, och runhöjd 6-8 cm. Inskriften lyder: -:eftiR:man:tau-, "... efter den döde mannen (?) ...". Till läsningen: Före det första skiljetecknet finns möjligen svaga rester av en runa. Huvudstaven i runa 1 e är grund och diffus, stingningen tydlig. Bistaven i runa 10 a är svår att skönja. Övre delen av bistaven i runa 11 u har gått förlorad i brottkanten. Texten har förmodligen utgjort en del av avslutningen av en inledande resar- eller minnesformel. Användningen av adjektivet dauðr i minnesformuleringar är ganska ovanlig, adjektivet används vanligast predikativt för att ange var eller hur den döde slutade sitt liv. I de få fall det uppträder attributivt är inskriften starkt stiliserad eller versformad (Sö 123 Skresta, Allhelgona sn: … at sun dauðan; Sm 16 Nöbbele, Östra Torsås sn: … kumbl kænnilikt æftiR Kal(l)a dauðan …).

I juli 1997 påträffades två mindre RUNSTENSFRAGMENT av röd sandsten liggande med ristningsytorna nedåt i den övre delen av östra kyrkogårdsmuren vid EKERÖ KYRKA i UPPLAND, 15 kilometer sydväst om Stockholm. Det större fragmentet har triangulär form och mäter 13,5 × 9 × 7,5 cm. På ristningsytan finns en bågböjd ristad linje, förmodligen en del av ena ramlinjen i en runslinga samt ett 1,5 cm långt stycke av huvudstaven till en runa vid ramlinjen. Det mindre fragmentet mäter 10 × 8 × 4,5 cm. Ristningen på det utgörs av en bågformad ramlinje samt resterna av en huvudstav. Fragmenten förvaras nu i kyrkan. Eftersom lagringsskikten i de två fragmenten är olika, har fragmenten förmodligen inte tillhört samma runsten. De avviker också i fråga om huggningslinjer och sandstenens skiktning från de två tidigare kända fragment av två runstenar från Ekerö kyrka, det ena fragmentet påträffat 1952 under marken (se Fornvännen 49 (1954), 1-2), det andra 1981 ovanpå den södra bogårdsmuren (se Fornvännen 85 (1990), 32). I ett meddelande till Vitterhetsakademin 1883 (ATA) att den runristade gravhällen U 15 i Ekerö kyrka riskerade att vandaliseras nämns att exempel på sådan förstörelse redan finns i kyrkogårdsmuren, där bitar av runstenar ligger på muren och andra bitar sannolikt ligger inne i muren. Ett av dessa fragment kan möjligen vara identiskt med det 1981 funna fragmentet, men eftersom det talas om mer än en runsten är det sannolikt att det har funnits fragment av åtminstone ytterligare en runsten i kyrkogårdsmuren.

Då man synade ett grävningslager från kvarteret PROFESSORN 4 i SIGTUNA, UPPLAND, vilket tagits in till Sigtuna museer för en arkeologisk undersökning, påträffade man den 29 juli 1997 ett runristat REVBEN. Det samlade materialet från lagret ("kontexten") daterar preliminärt revbenet till slutet av 1000-talet eller början av 1100-talet. Revbenets längd är 69 mm, bredd 21 mm, och runornas höjd 12-14 mm. Inskriften på benet löper från höger till vänster och lyder: ktytu. Runorna är tydliga med tunna skarpa linjer. De avgränsas ovantill av en tunn vågrät linje. Det kan inte avgöras huruvida några runor har gått förlorade före runa 1 k, som står 3 mm till väster om brottkanten. Den har en högt ansatt bistav. Ett litet jack omedelbart till vänster om huvudstaven är inte en stingning. Runa 2 och 4 t har dubbelsidiga bistavar, runa 3 y är stungen med en liten men tydlig punkt. Inga ytterligare runor har varit ristade efter runa 5 u. Inskriften ger inte någon omedelbar språklig mening. Runföljden kt talar för att det rört sig om ett ord som bestått av minst tre stavelser och att inskriften är ofullständigt bevarad. Det kan dock inte uteslutas att ristaren underlåtit att markera en vokal i runföljden. I så fall kan inskriften vara fullständigt bevarad. Runbenet förvaras på Sigtuna museer.

Vid undersökning av det till museet intagna grävningslagret från kvarteret PROFESSORN 4 i SIGTUNA påträffades ytterligare ett runristat REVBEN från det samlade lagermaterial som preliminärt daterats till slutet av 1000-talet eller början av 1100-talet. Det drygt 240 mm långa och 13-27 mm breda benet bär en runinskrift fördelad på en rad på ena sidan (framsidan, A) och på två rader på andra sidan (baksidan, B). Runornas höjd varierar från 11-19 mm.
A: -iorils×ouriþ×uaksnaur:kroke×bathan×riþu×bar?-
B.1: han:riþu×aok×siþa×sarþ×sararan×uara×hafir×fult
B.2 ("boustrofedon med stupade runor"): fikit×fly:braot riþa
Ovanför runföljden 6-11 s×ouriþ× är 8 tecken inskurna, varav minst 4 är lönnrunor.
Om någon runa gått förlorad i brottet före runa 1 i kan inte avgöras med säkerhet. Placeringen av första runan i B.2 talar för att runa 1 i ursprungligen inledde inskriften. Runa 1 består av huvudstav utan spår av bistavar eller någon runa före. Runa 24 e har varit stungen med en punkt på huvudstavens mitt, några få spår av stingningen kan skönjas under mikroskopet, resten av punkten är bortvittrad. Inskriften på framsidan avslutas med en runa vars bistav är defekt. Av runan återstår övre delen av en huvudstav och ett stycke av en bistav, som går från huvudstavens topp snett nedåt höger. Runan kan ha varit þ, u eller l, men b och r kan inte uteslutas. Benet har varit avskuret i denna ända och en 5-10 mm lång flisa, där den saknade delen av bistaven varit inskuren, har gått förlorad. Första runan i B.1 (h) står 5 mm till höger om den avskurna kanten och inleder inskriften på baksidan. Någon runa har inte varit ristad före den. Huruvida en mycket liten punkt på huvudstavens mitt vid andra runan i B.2 (i) är rester av en stingning eller inte kan inte avgöras med absolut säkerhet. Runa 84 y är stungen med ett kort lodrätt streck mellan huvudstav och bistav. Smärre skador på runorna 56-60 þ×sara och 64 u i B.1 äventyrar inte läsningen. Skiljetecknen i inskriften har formen av ett kryss eller två små lodräta streck (här kolon).
Inskriften på Sigtunabenet utgörs av en magisk läkeformel, en besvärjelse riktad mot en sjukdomsdemon (feberdemonen riða, skrivet riþa/riþu). Även om jag för närvarande inte kan ge en fullständig tolkning av inskriften, torde det vara helt säkert att den har skurits in med runor för att identifiera, personifiera och fördriva sjukdomsdemonen. Den har sina närmaste paralleller i inskriften på det 1931 i Sigtuna funna kopparblecket (mitten av 1000-talet) och i Canterbury-formeln, tillkommen före 1075, mot sårfeber, blodförgiftning (viðr áðravari). De tre besvärjelserna kan ses som parallelltexter av en och samma nordiska sjukdomsbesvärjelse som har hednisk karaktär eller åtminstone återspegler hednisk vidskepelse. De gemensamma dragen i sjukdomsbesvärjelsen har varit sjukdomsdemonens nämnande vid namn (Sigtunablecket: Þór sár-riðu, þursa dróttin, Canterbury: Gyril sár-þvara, och Sigtunabenet: iorils×ouriþ), framlockandet av den, bindandet av den, konstaterandet att den är fångad och slutligen bortmanandet av den (Sigtunablecket: flý þú nú, funnin(n) es [þú], haf þér þrjár þrár, ulfr, haf þér níu nauðir, ulfr; Canterbury: far þú nú, funnin(n) es þú, Þórr vígi þik, þursa dróttinn). Resten av Sigtunabenets inskrift torde kunna förstås som ett betvingande och bindning av sårfebern (batt hann riðu, bar[ði] hann riðu), ett fullständigt bemäktigande av sårfebern (sáráran-vara hafir fullt fengit) och ett bortmanande av den (flý braut riða).

1995 påträffades ett FRAGMENT av SANDSTEN, förmodligen en del av en runsten, drygt 100 meter söder om SKOGS-TIBBLE KYRKA i UPPLAND och drygt 50 meter nordöst om klockstapeln. Runverket registrerade och undersökte fragmentet den 2 juli 1997. Letandet efter ytterligare bitar i odlingsrösena invid klockstapeln gav ett negativt resultat. Fragmentet är av röd sandsten och har måtten 17 × 10 × 3 cm. Ristningen består enbart av ornamentik, möjligen också toppen av en huvudstav. Huruvida fragmentet har ingått i samma runsten som sandstensfragmentet U 881 i Skogs-Tibble kyrka kan bara en geologisk analys avgöra. Fragmentet förvaras i Hembygdsmuseet i Skogs-Tibble (strax söder om kyrkan).

Vid förarbetena för en arkeologisk undersökning invid kyrkogården vid SPÅNGA KYRKA i UPPLAND påträffades i juni 1997 ett RUNSTENSFRAGMENT liggande på norra kyrkogårdsmuren ca 25 meter öster om stigluckan. Fragmentet låg vid fyndtillfället med ristningsytan vänd nedåt och delvis täckt av en annan sten. Fragmentet har triangulär form med måtten 26 × 20 × 6 cm. Materialet är röd finkornig skiktad sandsten. Ristningsytan är ganska ojämn. Ristningen är tydlig och utförd med smala och skarpa linjer och består av en runslinga med runor och rester av slingornamentik. Inskriften lyder: -i?ftiR-, "... efter ...".

Vid genomgång av fynd från tidigare genomförda arkeologiska utgrävningar påträffades 1997 ett REVBEN MED RUNOR OCH RUNLIKNANDE TECKEN från kvarteret KRANSEN i UPPSALA och överlämnades till Runverket för undersökning. Revbenet är 16 cm långt och 1,5 cm brett. Det är avbrutet i båda ändarna och har ristning på framsidan och baksidan. De inristade linjerna är tydliga. På framsidan syns två enkla geometriska ornament, därefter ett spatium på 15 mm utan ristning följt av sju ca 13 mm höga runor. Eftersom inskriftens sista runa slutar drygt en centimeter före brottkanten, torde inskriften vara fullständigt bevarad. På baksidan finns en båtliknande figur jämte en böljande linje. I den ena änden av figuren och överkorsande den finns en m-runa inskuren. Fyndomständigheterna gör inte närmare datering av runbenet än till medeltid möjlig. Det första tecknet kan uppfattas som en þ-runa med en dubbelsidig kantig påse. Runföljden 4-6 kan läsas som uik, med i-runan inpassad senare, den skulle också kunna förstås som sk. Om så är fallet utgår andra ledet i s-runan från toppen av det lodräta första ledet och det tredje ledet utgår från en punkt strax ovanför andra ledets nedre spets. Bindrunan skall snarast läsas a^l eller l^a, knappast a^u eller u^a, vilket dock inte är omöjligt med hänsyn till den överlånga bistaven. Inskriften tillåter inte någon tolkning direkt. Förmodligen inleds den med pronominet þu följt av ett skiljetecken i form av tre lodrätt placerade stick. Den därpå något osäkra runföljden ger ett antal alternativ till translitterering av inskriften till grund för tolkning: þu:iuika^l, þu:iuikl^a, þu:iska^l eller þu:iskl^a. Något övertygande förslag till tolkning av inskriften kan jag inte lämna.

Runverket har också 1997 undersökt en förment runinskrift. Vid de arkeologiska undersökningarna i UPPÅKRA i SKÅNE påträffades ett litet S-format SPÄNNE (fyndnr 1262:8, preliminär datering 700-talet). Man tyckte sig se en inskrift med de äldre runorna på spännet. Undersökningen visade att det rörde sig om punsrad ornamentik förvillande lik runor.

Övrigt arbete under 1997

Arbetet med att publicera tredje och sista delen av Gotlands runinskrifter har fortsatt. Större delen av manus till dess ca 180 nummersatta inskrifter jämte 40 inskrifter som supplement till de tidigare utgivna delarna föreligger. Enligt en överenskommelse mellan Vitterhetsakademin och Riksantikvarieämbetet har ansvaret för serieverket Sveriges runinskrifter, där bl.a. Gotlands runinskrifter ingår, förts över till Riksantikvarieämbetet.

Under året har det långsiktiga kontinuerliga vårdarbetet endast kunnat genomföras i mycket ringa utsträckning till följd av kraftiga nedskärningar som drabbat Riksantikvarieämbetet och oklarheter i ansvarsfördelningen. Detta är mycket oroande eftersom den runskadeinventering som genomförts inom ämbetet visar att många runstenar hotas av en direkt förstöring om inte ordentliga restaureringinsatser görs och runstenarna ges en kontinuerlig individuell vård.

Helmer Gustavson
Runverket, Riksantikvarieämbetet i Stockholm

Go or return to the main page for Nytt om runer.