|
|
Nytt om runer 19 (2004, publ. 2006), 19–30
|
 |
| kut·iR(5):raþa:i(10)f·þiet(15)·uiti·h(20)u^at·Rk?(25)— |
I r. 1 k är ett stycke av huvudstaven strax ovanför mitten borta i en kantskada. Högra bistaven i r. 3 t är vittringsskadad. Bistaven i r. 8 þ är högt placerad, runan liknar storbokstaven P. I bindrunan 21 u^a är den dubbelsidiga a-bistaven skuren snett uppåt vänster över u-bistavens mitt. Övre spetsen av bistaven i r. 24 k är borta i en kantskada. 5 mm till vänster om r. 24 k finns på halv runhöjd en mycket kort skuren linje snett nedåt höger från brottkanten. Den bedöms vara spetsen av bistaven i en a- eller h-runa.
Inskriften på revbenets baksida återges med början på benets mitt och läses åt vänster (runorna 1–12). Därefter läses den med stupade runor från mitten och åt höger (runorna 13–19).
þu:uil(5):runaR(10)·la—·rif(15)·hiar
Huvudstavens bas i r. 1 þ är nästan helt bortvittrad. Till höger om u-bistaven i r. 2 u finns i skriftytans mitt ett lodrätt skuret streck, 8 mm långt, vars båda ändar träffar den bågformade bistaven. Basen av huvudstaven i r. 3 u är ytterst tunn, likaså i r. 4 i. I r. 5 l är den bortvittrad. Toppen av r. 7 u är borta i en kantskada. I r. 10 R har huvudstaven inte skurits ned i jämnhöjd med bistavarnas nedre spetsar. R. 11 l är en stupad vändruna. Inga spår finns av ristning mellan r. 12 a och benets brottkant. Det kan inte uteslutas att r. 11–12 skall läsas mot höger från brottkanten, d.v.s. r. 11–12 —al·. Huvudstavens bas i r. 13 r är inte skuren i jämnhöjd med bistavens nedre spets. Runa 16 läses som en h-runa med överlånga nedre bistavar.
Delar av inskriften har gått förlorad då benet bröts av i den smalare änden. Av inskriften på framsidan kan följande normaliseras till rungutniska och tolkas: Gutt eR raða, ef þet viti, hvat ..., d.v.s. "Gott är (att) råda, om man vet, vad ...". Skrivningen þiet torde bero på att ristaren, när han skulle rista in e-runan, ristade huvudstaven för nära den föregående þ-runan och därför ristade runan på nytt. Runorna if tolkar jag som konjuktionen ef 'om'. Om denna se Etymologisches Wörterbuch des Deutschen (München 21993), artikeln "ob" och E. Wessén, Svensk språkhistoria, bd. 3 (Stockholm 1956), 220 f. I runföljden Rk skall R, med tanke på förekomsten av vänd- och stuprunor i inskriften, möjligen läsas som m, och runföljden tolkas som en skrivning för mik 'mig'. Att runan skulle stå som tecken för en vokal och runföljden t.ex. uppfattas som en skrivning för 1. pers. sing. nom. av pers. pron. är inte troligt. Någon sådan skrivning är inte känd från runinskrifterna och yr-runan förekommer inte som tecken för vokal i gutniska runinskrifter.
Av inskriften på baksidan kan rif·hiar återges med "Revbenet här". Resten av inskriften kan inte tolkas med säkerhet. Runorna þu återger förmodligen pers. pron. 2. pers. sing. þu. Runorna uil skulle kunna återge en variantform vil, 2. pers.sing. pres. av verbet vilia. Se J. Brøndum-Nielsen, Gammeldansk grammatik, bd. 8 (København 1973), § 830–832. De kan också tänkas utgöra förleden i ett tidigare icke belagt substantiv velrunaR. Jämför fornisl. vélfimi 'konstskicklighet', vélræði 'underfundigt påhitt' och vélklókr 'slug, listig'. Eftersom inskriften på runbenet ger ett intryck av att vara en tillfällighetsinskrift och att höra hemma i den kategori av runinskrifter som utmanar läsaren att tolka inskriften, ligger det nära tillhands att ett substantiv velrunaR avses. Ett alternativ som inte kan uteslutas är att uil återger adverbet vel.
RUNSTENSFRAGMENT
FRÅN ALSEDA I SMÅLAND (SM 87)
Våren 2003 registrerades fynd av ett runstensfragment från Repperda i Alseda socken en mil öster om Vetlanda. Vid granskningen visade sig fragmentet vara identiskt med det saknade och endast genom Bautil (B 1018) avbildade runstensfragmentet Sm 87. Återfyndet togs in till Jönköpings läns museum för att ställas ut i en pågående runutställning och jämföras med runstensfragmentet Sm 88, som 1957 infördes i museets samlingar (inv.nr 18.058). Utformningen av ristningen på fragmenten och den geologiska materialanalysen (Karl Eric Hagström) visade att de två fragmenten har ingått i samma runsten. Dess ursprungliga längd kunde beräknas till ca 1,6 m, dess bredd till ca 1,2 m och ristningsytans höjd till ca 1,2 m.
I närheten av fyndplatsen för Sm 88 påträffades i mitten av 1930-talet ett runstensfragment, som senare gick förlorat. Möjligen har det tillsammans med de två nämnda fragmenten ingått i samma runsten.
De två fragmenten är av rödlätt medel- till grovkornig grå hornbländegranit med inslag av svart glimmer och epidot. Det återfunna fragmentets längd är 98 cm, bredd 64 cm och tjocklek 26 cm. Runhöjd är 12 cm (r. 22 i). En jämförelse med avbildningen i Bautil visar att det senare huggits till, sannolikt för att passa som tröskelsten eller grundsten. Fragmentet Sm 88 har måtten 44 × 22 cm, tjockleken är 26 cm. Förutom runristningen finns rester av ett kors på fragmenten.
|
Inskriften, supplerad utifrån Bautil 1018 (i hakparentes):
Inskriften läses motsols. Basen av huvudstaven i r. 4 a är borta i en kantskada likaså nedre hälften av huvudstaven i r. 5 l. Inga spår av någon runa finns efter r. 5 l. Av r. 7 (R) avbildas endast vänstra bistaven i Bautil. Bortslag och förslitning av ristningsytans vänstra kant har tagit bort huvudstaven och nedre delen av r. 14 (u) och nedre delarna av huvudstavarna i r. 15–17 þur. 12 cm före bistaven i r. 14 (u) finns möjligen rester av övre öglan av en r-runa. Runföljden 18–20 sin står ristad vågrätt mellan runbanden. |
 |
Det från danskt område spridda namnet Haraldr förekommer på sju svenska runstenar. Enligt Sveriges medeltida personnamn (SMP, Uppsala 1967– ) har det under svensk medeltid en klar frälsekaraktär och har sin tyngdpunkt i götalandskapen, speciellt i Östergötland och Småland (SMP, art. "Harald", sp. 160).
Ovanför runföljden har ett flätkors med ring varit ristat. Denna korsform är sällsynt. Den förekommer bl.a. på några runstenar i Uppland och Södermanland (U 647, U 808, Sö 214) och på den närbelägna Sm 89 i Alseda socken och på Sm 99 i Myresjö socken, ca 15 km väster om Alsedastenarna. Runslingans olika utformning på Sm 87–88, Sm 89 och Sm 99 (på Sm 87–88 och Sm 89 har de dock en viss likhet) samt runornas former och bristen på diagnostiska runformer gör en attribuering av de tre stenarna till en och samme ristare osäker.
RUNSTENEN SM 157 RYSSBY KYRKA I SMÅLAND
När man i juni 2003 undersökte murverket i den år 2000 nedbrunna kyrkan i Ryssby socken norr om Kalmar, återfanns den sedan mitten av 1700-talet saknade fragmentariska runstenen Sm 157. Stenen sitter inmurad i korets östra mur alldeles intill kyrkorummets sydöstra hörn.
Längden på den i väggen synliga delen av stenen är 172 cm, bredden 93 cm. Runornas höjd är 4 cm (r. 1 i) –6 cm (r. 17 u). Stenens material är sandsten, starkt skadat och missfärgat av brand. Av ristningen återstår huvudet av rundjuret med ett stycke av inskriftsbandet med inskriftens slut och ett stycke av djurets svans med inskriftens början samt resterna av ett runstenskors i ristningsytans mitt.
|
Inskriften, supplerad utifrån en teckning av Petrus Frigelius (i hakparentes):
De dubbelsidiga bistavarna i inskriftens runor är långa. Runföljden 1–5 ilugi framträder inte på foto på grund av svärtningen av ristningsytan (och därför står den hellre inte på teckningen). I r. 2 l är huvudstaven något urvittrad. Toppen av r. 3 u är bortvittrad. Övre delen av bistaven i r. 4 g är bortflisad. Av stingningen, en punkt mellan huvudstav och bistav, är endast kanten av punkten invid huvudstaven bevarad. Av övre hälften av huvudstaven i r. 5 i är endast den vänstra kanten bevarad. 3,5 cm till höger om r. 5 i finns ett skiljetecken i form av en kraftig punkt. Av r. 15 a återstår endast basen av huvudstaven (2 cm). Övre hälften av r. 16 þ är bortvittrad. Skiljetecken i form av en kraftig punkt står efter r. 18 r. R. 22 y är stungen med en liten punkt mellan huvudstaven och bistaven. Vänstra bistaven i r. 25 n är vittringsskadad. Det finns inget skiljetecken efter r. 25 n. |
 |
Mansnamnet Ill(h)ugi är säkert belagt i ett tiotal svenska runinskrifter, likaså möjlighetsadjektivet nytr 'brukbar; duglig, duktig'. Inskriftens bro visar att runstenen ingått i ett bro-monument. I Ryssby förefaller platsen för kyrkan ha varit viktig ur kommunikationssynpunkt. Runstenen kan därför ursprungligen ha varit rest till minnet av en far eller bror på kyrkans mark vid bron vid Ryssbyån strax norr om kyrkan eller vid Torsbäcken söder om den (jfr H. Williams, "Möres runinskrifter", i: Möres kristnande, Projektet Sveriges kristnande, Publikationer 2 (Uppsala 1993), s. 92 f).
Den karakteristiska urnes-stilen daterar runstenen till senare delen av 1000-talets andra hälft. Ristningens utformning, runformer och huggningsteknik visar att runstenen varit en skicklig runristares verk.
RUNSTEN
FRÅN HUSBY-ÄRLINGHUNDRA KYRKA I UPPLAND
Toppen av en runsten, ett fragment med runorna 22–32, 40–49 och 79–80, påträffades 1984 i kyrkogårdsmuren till Husby-Ärlinghundra kyrka en halvmil nordost om Sigtuna (U Fv1992;156, jfr H. Gustavson et al., "Runfynd 1989 och 1990," Fornvännen 87 (1992), 156). Ett stort fragment av runstenens nedre del med runorna 1–16 och 57–74 kom fram 1993 vid en omläggning av muren. Ett mindre fragment av stenens vänstra mittparti med runorna 17–21 och 34–36 påträffades sannolikt 1996 i muren. (Fynden från 1993 och sannolikt 1996 har inte tidigare rapporterats i Nytt om runer.) Sommaren 2003 hittades högra delen av stenens mittparti med runorna 37–39, 50–56 och 81–88 och något senare samma år ett litet stycke av stenens mitt med runorna 75–78 och runa 33 i kyrkogårdsmuren. Fortfarande saknas ett stycke av runstenens mittparti och en stor del av dess rotparti. Delarna med inbördes passning har delvis sammanfogats och placerats invid västra ingången till kyrkogården. Materialet i runstenen är grovkornig grå granit med kristallinska inslag. Stenens ursprungliga längd har varit ca 2 meter, dess bredd ca 70 cm. Fragmentens tjocklek är 18–49 cm, och runhöjden 6,5 cm (r. 1 s) –10 cm (r. 10 u ).
|
Inskriften:
Inskriften är ristad med långkvistrunor. R. 16 u består av en lodrät huvudstav. Drygt två cm till höger om den finns rester av bistaven, en vertikal stav som uppåt svänger något åt vänster. Runan har haft samma utseende som r. 10 u. Därefter kommer en ca 15 cm bred lakun på grund av det saknade mittstycket. Före r. 17 a finns inget spår av ristning. Nedre hälften av bistaven i r. 21 u är borta i brottet. I r. 29 s är det övre tredje ledet bortvittrat. Toppen av huvudstaven i r. 30 i är bortvittrad. Av runa 31 återstår nedre hälften av huvudstaven. Till höger om stavens övre del finns en grund och mjuk fördjupning, som bedöms vara en rest av en a-bistav. Av r. 33 k återstår toppen av huvudstaven och övre spetsen av bistaven. Av runa 34 återstår nedre hälften av huvudstaven och 2 cm av en bistav snett nedåt höger. Runan torde ha varit en n- eller h-runa, förmodligen inte en s-runa. Av r. 35 i saknas huvudstavens övre del i brottet. Av r. 36 (þ) återstår nedre hälften av huvudstaven och nedre hälften av bistaven. I svansrundeln på det saknade mittfragmentet har det funnits plats för en eller två runor. Inskriften har fortsatt i den högra svansrundeln. Av r. 39 i återstår övre hälften, 4 cm, av huvudstaven. Resten är borta i brottet. Av r. 40 (þ) återstår basen, 2 cm, av huvudstaven och något mer än hälften, 2 cm, av bistavens nedre del. I r. 46 u är ett stycke av huvudstavens nederdel bortflisad. Nedre delen av bistaven är huggen. För dess övre del har ristaren utnyttjat ett naturligt veck i stenytan, likaså för den nedre hälften av r. 47 i. Första ledet i r. 50 s är borta i brottet. Ristaren har spegelvänt r. 59 i runföljden 57–59 sia (för sinn) och r. 69 i runföljden 69–71 nuk (för auk). Efter r. 71 k fortsätter inskriften i den nedre korsarmen. Av r. 73 u återstår bistaven och toppen av huvudstaven. Av r. 74 (þ) återstår 3,5 cm av huvudstavens övre del och övre spetsen av bistaven. I den lakun som bildats genom det förlorade mittpartiet har det funnits utrymme för 6–7 runor. Runföljden 75–80 athans är ristad i övre korsarmens översta del och r. 81–88 hiuk·stin i högra korsarmen. R. 85 s är ristad rakt under r. 84 k· (nästan som en samstavsruna), och r. 87 i rakt under r. 86 t. |
|
Inskriften är ristad med långkvistrunor. R. 16 u består av en lodrät huvudstav. Drygt två cm till höger om den finns rester av bistaven, en vertikal stav som uppåt svänger något åt vänster. Runan har haft samma utseende som r. 10 u. Därefter kommer en ca 15 cm bred lakun på grund av det saknade mittstycket. Före r. 17 a finns inget spår av ristning. Nedre hälften av bistaven i r. 21 u är borta i brottet. I r. 29 s är det övre tredje ledet bortvittrat. Toppen av huvudstaven i r. 30 i är bortvittrad. Av runa 31 återstår nedre hälften av huvudstaven. Till höger om stavens övre del finns en grund och mjuk fördjupning, som bedöms vara en rest av en a-bistav. Av r. 33 k återstår toppen av huvudstaven och övre spetsen av bistaven. Av runa 34 återstår nedre hälften av huvudstaven och 2 cm av en bistav snett nedåt höger. Runan torde ha varit en n- eller h-runa, förmodligen inte en s-runa. Av r. 35 i saknas huvudstavens övre del i brottet. Av r. 36 (þ) återstår nedre hälften av huvudstaven och nedre hälften av bistaven. I svansrundeln på det saknade mittfragmentet har det funnits plats för en eller två runor. Inskriften har fortsatt i den högra svansrundeln. Av r. 39 i återstår övre hälften, 4 cm, av huvudstaven. Resten är borta i brottet. Av r. 40 (þ) återstår basen, 2 cm, av huvudstaven och något mer än hälften, 2 cm, av bistavens nedre del. I r. 46 u är ett stycke av huvudstavens nederdel bortflisad. Nedre delen av bistaven är huggen. För dess övre del har ristaren utnyttjat ett naturligt veck i stenytan, likaså för den nedre hälften av r. 47 i. Första ledet i r. 50 s är borta i brottet. Ristaren har spegelvänt r. 59 i runföljden 57–59 sia (för sinn) och r. 69 i runföljden 69–71 nuk (för auk). Efter r. 71 k fortsätter inskriften i den nedre korsarmen. Av r. 73 u återstår bistaven och toppen av huvudstaven. Av r. 74 (þ) återstår 3,5 cm av huvudstavens övre del och övre spetsen av bistaven. I den lakun som bildats genom det förlorade mittpartiet har det funnits utrymme för 6–7 runor. Runföljden 75–80 athans är ristad i övre korsarmens översta del och r. 81–88 hiuk·stin i högra korsarmen. R. 85 s är ristad rakt under r. 84 k· (nästan som en samstavsruna), och r. 87 i rakt under r. 86 t.
Två söner och en dotter har låtit resa stenen till minne av sin fader Vifastr. Av de tre namnvarierande mansnamnen är Sigfastr och Vifastr vanliga med drygt ett femtontal runstensbelägg vardera, medan Sigfuss är sällsynt. Vad dottern burit för namn är osäkert. Runföljden friþa kan formellt återge Friða, som i Personnamn (Nordisk kultur 7, Stockholm/ Oslo/København 1947), s. 61 av A. Janzén uppfattas som kortform av sammansatta kvinnonamn på -fridh. Namnet är dock inte belagt med säkerhet i svenska runinskrifter och mycket svagt företrätt i fornsvenskan. Mer troligt är att den ingått i ett sammansatt namn på -friða, jämför Ög 47 Þorfriða. Om detta namn och de problematiska svagt böjda sammansatta kvinnonamnen se L. Peterson, Kvinnonamnens böjning i fornsvenskan (Uppsala 1981), s. 131–166, särsk. s. 142 f. Förleden kan i så fall ha bestått av runorna 34–36 ?i(þ) jämte möjligen några runor i den saknade vänstra svansrundeln. Gissningsvis kan namnet ha varit Hiðinfriða, jfr kvinnonamnen Hiðindis och Hiðingunnr.
I ett trettiotal svenska runstensinskrifter förekommer böner som formulerats efter mönstret "Gud och Guds moder hjälpe den dödes själ (eller ande)". Bönen på Husby-Ärlinghundrastenen är unik genom sin ordföljd "Gud hjälpe och Gud[s moder] hans ande".
Eftersom ett stycke av mittpartiet av stenen omedelbart före verbet hiogg saknas, känner vi inte namnet på runristaren. En attribuering av ristningen till någon känd ristare kan jag inte göra. Inte heller har jag funnit någon exakt motsvarighet runografiskt och ornamentalt i det uppländska runstensmaterialet. Stilmässigt hör ristningen hemma i Gräslunds stilgrupp Pr 2 (jfr t.ex. A.-S. Gräslund, "De senvikingatida runstenarna i Jönköpings län – deras ornamentik och datering", i: Om runstenar i Jönköpings län, Småländska kulturbilder 2002 (Jönköping 2002), s. 144), d.v.s. enligt henne 1020–1050.
Addendum till Nytt om runer 16
för 2001 (2003), 19–20
SL 97 TRÄTRISSA MED RUNOR FRÅN SIGTUNA
År 2000 gjordes ett unikt runfynd i Sigtuna. Vid den arkeologiska undersökningen i kvarteret Professorn 1 hittade man en liten rund trätrissa av ek med runor. Den är drygt 10 cm bred och 2 cm tjock med ett runt hål i mitten.
Trissan hittades i ett lager av kulturjord som fanns under väggen till en hantverksbod från 1030-talet och över resterna av en tidigare bod från omkring 1010. Den har alltså använts under de första årtiondena av 1000-talet. Övriga fynd i de två husen tyder på att man där sysslat med bronsgjuteri och kamtillverkning.
På trissans bredsidor och kant finns omkring 110 runor inskurna med en vass kniv. Då trissan hittades var den mjuk som smör, och det var svårt eller omöjligt att läsa många av runorna. Efter konservering har nästan alla runorna kunnat bestämmas efter ingående studier.
Runtrissan beskrevs i Nytt om runer 16 för 2001 (2003), 19–20, men på grund av svårigheterna att läsa runorna blev tolkningen där otillfredsställande och ofullständig. Därför beskrivs inskriften här på nytt.
På trissans ena bredsida är en serie av knappt 20 mm höga runor inskurna i två koncentriska band. De står med sina baser in mot hålet i mitten och inskriftsbanden skiljs åt av en cirkellinje. Serien börjar med runan f efter ett litet spatium i det yttre bandet och fortsätter efter det drygt 15 mm breda spatiet i det inre bandet med runan t. En skärskada vid utgrävningen har gjort tre runor (med fyra rester av stavar) oläsliga i det yttre bandet. Här har sannolikt stått þuþ. En annan skärskada har tagit bort fyra runor i det yttre bandet, sannolikt irur, och tagit bort eller gjort fyra runor i det inre bandet oläsliga, sannolikt abim.
Runserien i ytterbandet: fufofafi????(o)þaþ—orarikukokakihuhohahinunonani
Runserien i innerbandet: tutotatibubob??—?umomamilulolali
På runtrissans svagt konkava kant kan en serie av sjutton stycken 20 mm höga runor iakttagas. Efter runa 12 finns ett 10 cm långt parti, där några runor förmodligen inte varit inskurna. Därefter syns fem ytterst grunda runor, varav den första är en n-runa med en ensidig bistav snett nedåt höger och den sista runan inte kan läsas annat än som u.
|
Runserien på kanten: frufrofrafri nribu |
 |
Serien av runor utgör ett syllabarium. Ett syllabarium är ett fonologiskt skriftsystem där tecknen representerar stavelser. Stavelsen består ofta av en konsonant jämte en vokal eller enbart av en vokal. Syllabarium används också som term för en undervisningsmetod som bygger på syllabisk skrift. Metoden användes redan i antiken. Se H.-I. Marrou, Histoire de l'éducation dans l'antiquité (Paris 71981), del 2, s. 228 f, där författaren beskriver en läs- och skrivutbildning byggd på successiv användning av abecedarii, syllabarii och nominarii. Metoden har använts kontinuerligt in i vår tid ("syllabary curriculum").
Runsyllabarierna vittnar om att man lärde sig runkunskap genom att överta tillvägagångssättet från skolutbildningen i latinsk skrift. Sigtunasyllabariet börjar med det första konsonanttecknet i futharken och till detta har i tur och ordning fogats vokaltecknen u, o, a och i, d.v.s. de fyra vokaltecken som ingår i futharken (delvis i futharkordning). Detta tillvägagångssätt tillämpas systematiskt tecken för tecken i futharkens ordning för konsonanttecknen. Runtecknet s används dock inte. I det spatium i den inre ringen där man skulle ha väntat sig runan s jämte vokaltecken finns inga spår av runor och utrymmet där är för litet för att ha rymt åtta runor. Att runan s inte används i syllabariet är oförklarligt. Avsaknaden av yr-runan beror på att den inte kan uppträda som konsonant i uddljud. Anmärkningsvärt är att vokaltecknen inte helt kommer i futharkordning, eftersom a kommer före i.
På smalsidan har upphovsmannen tillämpat en metod, där han använder två konsonanttecken. Där är runserien inte fullständig. Om smalsidans fem sista runor har ingått i syllabariet, d.v.s. skulle återge runföljden tri br[u], föreligger ristningsfel.
Om runsyllabarier se J. E. Knirk, "Learning to Write with Runes in Medieval Norway", i: Medeltida skrift- och språkkultur (Stockholm 1994), s. 192–197 och K. F. Seim, "Runes and Latin Script: Runic Syllables", i: Runeninschriften als Quellen interdisziplinärer Forschung (Berlin 1998), s. 508–512.
|
Inskriften på runtrissans andra bredsida börjar med ett efter min mening avgränsande lodrätt streck och sex runor ställda på linje. De är förutom kortkvistrunan s knappt 30 mm höga. De övriga ca 40 mm höga runorna på bredsidan täcker hela ytan med runornas toppar mot mitthålet och baserna mot föremålets ytterkant. De står på en fragmentariskt bevarad ramlinje, skuren ca 2 mm innanför ytterkanten. Baserna skär på några ställen över ramlinjen. Den har förmodligen skurits in före runorna. På bredsidan finns några tryckskador, som har uppkommit, då trissan låg i jorden. De äventyrar inte läsningen av runorna. Inskriften på bredsidan: nusftrmik:þurþir:mana:mist |
 |
Det lodräta strecket i inskriftens början uppfattar jag som ett avgränsningsstreck. Formellt kan det läsas om en i-runa. Med en dubbelläsning av n-runan skulle då inskriften kunna börja med konjuktionen en 'och, men', vilket är mindre troligt ur syntaktisk synpunkt.
Inskriften skall förmodligen tolkas "Lär (runorna) efter mig! Du må våga (?) mest av män". Om det är läraren eller föremålet som talar är oklart. I många runinskrifter från medeltiden talare nämligen föremålet i jagform till läsaren. Det ord som återges med runorna nus bedöms vara en imperativ motsvarande det fornisländska nýs!, av verbet nýsa, som finns bevarat i svenska dialekter (nysa ut 'utforska') och som är besläktat med ordet nys i uttrycket få nys om något. Verbet används i dikten Hávamál, då den skildrar hur Oden lärde sig runkunskap hängande i världsträdet: "jag spanade noga nedåt (nýsta ek niðr), runor tog jag upp".
Runföljden þurþir är problematisk att tolka. Anmärkningsvärt är att red-runan används för /R/ i ändelsen om det rör sig om 2. pers. sing. pret. konj. av verbet fornsv. þora, þura 'våga, vara dristig' med optativ betydelse (jfr M. Nygaard, Norrøn syntax (Kristiania 1905), § 190). Det gäller även en tolkning av þurþir som þor þeR, där þur då skulle uppfattas som en imperativ på samma sätt som nus och þir skulle vara en dativus commodi eller reflexiv dativ av typen sibi gauderi av pers. pron. 2. sing. En sådan konstruktion med verbet þora är vad jag vet inte känd från de nordiska fornspråken. Det mediala verbet þoras går tillbaka på ett *þora sik.
Enligt arkeologisk expertis och föremålsspecialister har trissan inte varit något lock till en smörkärna, inte heller någon sländtrissa, som förmodades i Nytt om runer 16. Möjligen har trissan redan från början varit ett pedagogiskt hjälpmedel att "råda" runor i det vikingatida Sigtuna.
F.d. avdelningsdirektör Helmer Gustavson
Runverket vid
Riksantikvarieämbetet, Stockholm
Go or return to the main page for Nytt om runer.
|
Frederiksgate 2, 0164 Oslo
P. (+47) 22851900 |
© Kulturhistorisk museum Historisk museum & Vikingskipshuset |
|